I dag var jag uppe med tuppen, det hör verkligen inte till vanligheterna. Tio i sju gick jag på promenad med hundarna. Det är inte så kul att gå ut så tidigt för då finns det ju risk att rådjur och annat oknytt är i farten i skogen. Men eftersom jag skulle åka bort så fanns det inte så mkt att välja på. Var ute och gick en timme och när vi nästan var hemma så passade Norbert på att försvinna. Han sprang omkring i skogen och hade tokspel, men rätt som det var så var han bara borta. Ludde och jag gick hemåt och jag tänkte att han skulle komma strax. Tittade på klockan för säkerhets skull för det känns alltid som att dom är borta i en evighet. När det gått ca 7-8 minuter hör jag ett ljud som låter som en blandning mellan skall och yl och gnäll. Hm jag blev verkligen fundersam och började gå tillbaka mot stället där han försvann. Jag ropade och visslade men det var tyst. Så hördes det igen lite högre den gången. Jag tänkte att han hade fastnat med täcket i något träd. Dumt att han hade täcke hann jag tänka men det regnade och efter lunginflammationen är jag rädd att han ska bli kall det var bara 2 grader ute och regnade.
Då hör jag det konstiga ljudet en gång till, och nu blev jag iskall inombords, jag började springa och jag var helt övertygad om att han låg i skogen med brutet ben och började fundera på hur jag skulle få hem honom, han väger ju i allafall 45 kg. Kommer runt en kurva och där står han mitt på skogsvägen och glor.......han blev jättelycklig att se mig och jag blev ju ännu lyckligare för att han hade alla ben i behåll.