Eftersök
Eftersök
Eftersök kan vara en meningsfull sysselsättning för hund och ägare om ens hund är duktig på att spåra. Att vid ett eftersök få förkorta ett skadat djurs lidande kan vara ett mål när viltspårsträningen lyckats bra. Eftersöksekipage behövs i samhället, inte minst i den eftersöksorganisation som Nationella Viltolycksrådet, NVR, står för.
I Jaktlagen och Jaktförordningen ställs krav på att en eftersökshund skall finnas på plats för skottplatsen inom två timmar från skadskjutningen. Hunden skall även vara speciellt tränad för ändamålet. Vad som är ”speciellt tränad” är inte i lagtexten specificerat men enligt min mening ska hunden vara minst godkänd i anlagsklassen vid ett viltspårprov.
Den grundläggande träningen av hunden startas med vanlig viltspårsträning. Inte alla hundar blir duktiga eftersökshundar trots att de kanske har ett viltspårschampionat. För att kontrollera att hunden verkligen spårar ett skadat rådjur eller en skadad älg kan man be om att få göra ett, helst flera, dödsök hos ett jaktlag. Det vill säga få spåra en älg eller ett rådjur som bevisligen är dött. Detta för att det är oförsvarligt att träna en oerfaren hund på ett riktigt skadat djur. Om hunden spårar säkert fram till det döda djuret kan man gå vidare och gå riktiga, skarpa eftersök.
Som förare har man ett stort ansvar att utbilda sig i eftersök. Det är många lagparagrafer att ta hänsyn till. Jägareförbundet har bra utbildningar främst för hundföraren. En kurs hos dem är en viktig start. En kurs i LASA (Leta, Analysera, Spåra, Avsluta) ger viktig kunskap i skottplatsanalys och upplägg av eftersök.
Att skadskjuta ett djur är bland det obehagligaste man som jägare kan råka ut för. Som jägare har man ett ansvar att inte chansa vid skottillfällen men ibland misslyckas även den bäste skytt av olika anledningar att träffa där man tänkt sig.
Vad är eftersök?
Eftersök är förstås det man gör för att spåra upp ett skadat vilt. När ett skott avlossats måste man utgå från att djuret är skadskjutet tills motsatsen bevisats. Inte alltid ser man en skottreaktion eller blod på skottplatsen. Ett kontrollsök måste göras för att försäkra sig om att inte djuret är skadat. Har man tur rör det sig om ett eftersök som visar sig vara ett dödssök, dvs det påskjutna djuret ligger dött inom ett par hundra meter. Jägaren ett ansvar att göra allt som går för att hitta tecken på om djuret är skadskjutet eller inte. Samt givetvis att hitta detta djur när det är skadat. Även om man inte hittar skottplatstecken anser jag att man ska gå ett kontrollsök. Vissa skadskjutningar, tex ett bukskott, ger minimalt eller inga skottplatstecken.
Vid organiserad jakt har jaktledaren ett övergripande ansvar att jakten genomförs på ett bra sätt och att se till att det finns för ändamålet tränade eftersökshundar att tillgå om det behövs. Som hundförare har man ett ansvar att komma väl förberedd till jakten med en väl tränad, kompetent och effektiv eftersökshund.
Hunden måste ha en vilja att spåra med lågt huvud i ett långsamt tempo. Ett kännetecken på en bra spårhund är att den riktigt "suger sig fast" vid spåret och inte bryr sig om vad som händer runt omkring. Om hunden tappat spåret ska den kunna arbeta lugnt och metodiskt tills den hittat spåret igen. Hunden ska kunna arbeta självständigt utan att förlita sig till hjälp från föraren men den ska också vara samarbetsvillig och lätt att föra. Hunden får inte skälla eller gnälla när den spårar.
När man spårar med hund i lina är det en fördel att ha med en skytt som kan skjuta det skadade djuret. Djuret kan snabbt resa sig ur en lega och då är det viktigt att skott kan avlossas med en gång. Skottillfällena är ofta få och svåra. Man kan inte vara säker på att det strax dyker upp en chans till. En älg som stötts ur legan kan gå långt om man har otur. Jag föredrar att ha med en skytt. Detta rekommenderade även kursledaren i en eftersöksutbildningen via Jägareförbundet.
Det är dock inte bara vid jakt vilda djur skadas. Även i trafiken sker viltolyckor. Här ställs dock större krav på hunden och hundföraren. Här finns inte alltid blod för hunden att spåra. Många gånger är djuret skadat invärtes. Är man ett duktigt eftersöksekipage med bevisat duktig hund och som ägare har ett brinnande intresse för eftersök kan man sätta som mål att få ingå i en eftersöksorganisation. Ta gärna kontakt med Jägareförbundet på din ort för närmare information. Nationella Viltolycksrådet, NRA, är här ett samarbetsorgan.
Spårhund kontra löshund:
Har man en hund som bara spårar i lina bör man ha en bra ställande löshund som backup om det skadade djuret är såpass "lindrigt skadat" att det orkar gå undan. Helst ska löshunden följa med på eftersöket. Det kräver dock att löshunden inte stör den hund som spårar. Det kan ställa till problem om inte hundarna är samkörda. Spårar man med en hund i lina kan man valla det skadade djuret framför sig. Har man otur skräms djuret ur sin sårlega utan att skytten hinner få iväg ett dödande skott. Vid ett sådant tillfälle är det bra att släppa en ställande hund snarast för att få stopp på det skadade djuret.
Nackdelen med ställande hund som släpps lös efter skadat djur är att denna kan avbryta sitt sök om djuret hunnit långt och hunden inte får kontakt med detta. Djuret kan ligga dött och löshunden kan avbryta sitt arbete och växla över till att börja söka efter friska djur. Vid ett sådant tillfälle måste en hund som spårar i lina ändå användas för att hitta älgen.
Ett av de första eftersöken vi gick, min Cocker Spaniel och jag, kan belysa vikten av att inte ha tidspress när man börjar spåra. Ett angränsande jaktlag hade skadskjutit en älgko och denna älg gick in på våra marker. Helt klart var denna älg skadskjuten då blod fanns på vägen den passerat. Vi tog oss an spåret med en jägare som följde med som skytt. Blod fanns i min axelhöjd och visade att vi följde rätt djur. Efter ca en timme kom vi fram till en bilväg där jag tyvärr var tvungen att avsluta då jag var tvungen hämta min son på fritids. En annan hundförare med en jämthund tog över spårandet. De spårade tills djuret åter gick in på angränsande jaktlags marker. Där släpptes hunden som ställde älgen men tyvärr fick inte hundföraren chans till skott på älgen. Eftersöket avslutades då mörkret föll. Vi fick tyvärr inte fortsätta eftersöket dagen efter även om jag gärna ville det då älgen inte fällts. Jag gräms fortfarande över att jag inte kunde ordna hämtning av sonen på fritids den dagen. Nu behövdes en ställande hund i detta fallet men vi hade kanske fått fortsätta spåra om jag haft tid fortsätta. Nu har jag skaffat en wachtelhund som i dagsläget är ett år. Under hösten ska han jagas in på älg. Om det visar sig att han ställer älg kommer han att släppas efter skadade älgar. Givetvis är han spårtränad och har hittills klarat av anlagsprovet i viltspår.
Denna artikel är skriven av Helen Fahlgren
Litteraturtips:
Carlsson, Marita. Träna viltspår. Grunderna i eftersök.
Carlsson, Marita. Träna viltspår. Öppenklass
Jägarens (Jakt) Lagstiftning . Jägareförlaget
Presentation av mig Helen Fahlgren:
Jag bor i Umeå, är strax 42 år gammal och sjuksköterska till yrket. Har jägareexamen och är en hängiven älgjägare. Är tillsammans med min äldsta hund ett av ”Jägareförbundets godkänt eftersöksekipage steg1. Vi har även gått fortbildning i eftersök i Jägareförbundets regi, senast i maj 2008. Som förare har jag gått en LASA-kurs hos Jägareförbundet i samarbete med Hunting Assistance. Min cockerspaniel är viltspårschampion och min wachtelhund är godkänd i anlagsklass. Jag och min äldsta hund har gått ett antal eftersök främst efter älg. Jag är även aktiv i en lokal hundklubb där jag hjälper till att introducera intresserade ägare och deras hundar i viltspår.